söndag 21 december 2014

När vi försöker slå oss ut från rationalitetens järnbur

Under sista året har jag tydligare sett hur modernismen skaver i oss och vi försöker slå oss ut ur rationalitetens järnbur. Ut flödar extrema politiska rörelser och underliga religösa rörelser. Alltmer är jag övertygad om att IS är ett utslag av modernism, snarare än något annat. Vårt regelstyrda byråkratiska samhälle får människor att desperat längta efter en utväg. Kanske har vår kultur gått allvarligt fel.

I ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda” 1904-05 arbetar Max Weber (1864-1920) med frågan om hur det vetenskapliga förnuftet tillsammans den protestantiska kyrkans etik tillsammans förändrar människans sätt att samverka med naturen och varandra. Fram flödar kapitalism och byråkrati på ett sätt som istället för att frigöra människan snarare begränsar människans frihet. Max Weber talar om ”rationalitetens järnbur”.

Karl Marx (1818-1883) och marxismen ger ingen utväg. Även i ett kommunistiskt samhälle blir tekniken och samhället i vår tid så komplicerade att vi även då blir beroende av specialister och avancerad organisation på ett sätt som skapar en tung byråkrati.

Charles Darwin (1809-1882) förnyade biologin med utvecklingsläran med ”Om arternas uppkomst” 1859. Herbert Spencer 1820–1903 tillämpade Darwins utvecklingslära på människor och samhällen och myntade frasen ”De bäst lämpades överlevnad”. Spencers socialdarwinism gav en grund för de senare fascistiska rörelserna.  En djup biologisk rasism växte fram. Svensken Herman Lundborg (1868–1943) var en internationellt framstående forskare i rasbiologi och chef Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1921–35. Lundborg utsågs till hedersdoktor i Heidelberg i Tyskland 1936.

Wilhelm Wundt (1832-1920) lade grunden för den experimentella psykologin och Sigmund Freud (1856-1939) grundade psykoanalysen. Så kunde också människans själsliv studeras av vetenskapen och tyglas med olika former av terapi.

De tyska filosoferna Theodor W Adorno (1903–69) och Max Horkheimer (1895–1973) föreslår i ”Upplysningens dialektik” 1947 att andra världskrigets barbari var en logisk konsekvens av upplysnings-filosofernas dröm om en värld där allt styrs av det vetenskapliga förnuftet. Människans vilja att behärska världen leder över till viljan att behärska människan själv. Den kalla vetenskapliga intelligensen blir med stöd av byråkratin ond. Kanske var det så att upplysningen dödade sig själv i Auschwitz.


Max Weber menar att bland dem som är fängslade i rationalitetens järnbur så kommer några att försöka slå sig fria. Kanske genom extatiska religioner, kanske genom extrema politiska rörelser. Ser vi något av det idag?

lördag 18 oktober 2014

Hade missionsförbundet rätt?

I dessa dagar av förskjutningar i lärofrågor vill ibland vänner i Equmeniakyrkan liksom framhålla att de haft rätt, att de långt före de lite mer evangelikala kyrkorna kunder undervisa universalism och frihet i frågor om livsstil och moralfrågor.

Jag tänker att vi en dag får ser dels vilken typ av kristendom som varit den livskraftiga och dels vilken kristendomstyp som varit mest till Guds ära. Missionsförbundet var en helt svensk skapelse väl kontextualiserad in i sin tids kultur. Många har fått höra ett evangelium som fört den till frälsning genom Waldenströms predikanter. Men, man kan undra om det är samma evangelium som predikas idag i Equmenikyrkans församlingar.

Vad innebär det att sätta in evangelium in i vår tids kultur så att det blir förståeligt och så att budskapet om Jesus leder till omvändelse och tro? Den första frågan att ställa är: Vad är evangelium? Om man inte får evangelium rätt, då är det stor risk att all förpackning av budskapet bara blir tomma utanverk som inte leder till något för själar till en evighet med Gud.

Hade då missionsförbundet rätt? Ibland tror jag att man hamnade rätt, men det betyder inte att de vägval Equmeniakyrkan idag alltid kan rättfärdigas utifrån det som hände för lång tid sedan. Och visst känns det som hela Waldenströms teologiska byggnad ligger på en lös grund som inte riktigt tål mötet med den senmoderna kulturen.

Hur hade det varit i svensk frikyklighet utan Waldenström? Kanske en starkare lågkyrklig luthersk rörelse av missionsföreningar och en mer sammanhållen döparrörelse. Tänk om C.O. Rosenius och Anders Wiberg tydligare fått stå som förebilder för två starka strömningar bland pietistiskt färgad väckelsekristendom i Sverige. Så spännande det kunnat bli.


lördag 27 september 2014

Troendeförsamlings inneboende instabilitet

Jag har funderat länge över det nu. Om det bara är en slump att det var den gren av baptiströrelsen som mer eller mindre växte fram ur den presbyterianska rörelsen som blev den framgångsrika. För så går det att beskriva början på de brittiska partikulärbaptisternas början. Och det var just de som stod starka när många av generalbaptisterna förnekade treenigheten och nästan försvann som rörelse. När det vara dags för världsmissionens början var partikulärbaptisterna med Andrew Fuller och John Carey ledande krafter. Från presbyterianerna tog man det viktigaste innehållet till 1689 års baptistbekännelse och fick så en stabil och detaljerad protestantisk teologi som grund. I många församlingar lät man äldste hålla stadga och man var noga med att välja rätt pastorer.

Den radikala reformationens anabaptister vacklade ofta både i lära och ledarskap. Redan från början såg man troendeförsamlingens inneboende instabilitet. Galna revolutionsförsök, knäppa läror och oreda i församlingarna. På många sätt var det på god grund som både Martin Luther och Jean Calvin fördömde anabaptister och svärmare. Några riktningar fanns på ett sätt en stabilitet och överlevde på så sätt till våra tider. Men, priset tycks vara tendenser till lagiskhet och församlingen som en organism vid sidan av samhället. Det finns så mycket gott i den anabaptistiska rörelsen, så mycket vi kan lära om ett liv i gemenskap. Men, är det så att det i själva styrelsesättet där församlingens medlemmar tar alla viktiga beslut finns problem som kräver stabil församlingsdisciplin och auktoritära ledare? Det finns en liten anabaptistisk gryning i Sverige. Det kommer att bli mycket intressant att se om det kommer att leda till nya anabaptistiska församlingar, och i så fall se om man kan förena en sprudlande entusiasm och mötet med en verklighet där man måste ta svåra och viktiga beslut.

Samtidigt så har ju de episkopala kyrkorna, som den lutherska statliga kyrkan i Sverige, en väldig tendens att bli helt byggda runt de anställda och förlora något av den nytestamentliga tanken att alla har något att bidra med (och att alla är präster). Därför är det svårt att se att man läser problemet med biskopar och kondkordiebok.

Ber om ursäkt för tystnad på bloggen och sedan tråkigaste inlägget i världen. Men, jag tror att vi kan lära mycket av de brittiska baptisternas första två hundra år. Att stabil teologi och församlingsordning helt enkelt är avgörande för en rörelses överlevnad. Tråkigt, men väl så viktigt.

söndag 31 augusti 2014

Evangeliecentrerat

En riktigt spännande resurs för evangelisk teologi Evangeliecentrerat.

onsdag 23 juli 2014

Bilpredikan på dansbandsfestivalen

Vänner har gjort en film från deras predikan på dansbandsfestivalen.

onsdag 9 juli 2014

fredag 20 juni 2014

lördag 14 juni 2014

onsdag 4 juni 2014

Stolthet, ignorans och världslighet orsakar avfallet

Urgamla stigars inlägg "Stolthet, ignorans och världslighet orsakar avfallet" är det bästa jag läst på mycket länge. Det finns ett djup i John Owen.

lördag 17 maj 2014

Stanley Hauerwas - Hannah's Child

Bläddrar i gamla blogginlägg och hittar en kort recension av Stanley Hauerwas memoarer "Hanna's Child". Det slår mig hur mycket den boken påverkat mig. Den har givit mig mod och medel att leva i de kristna handlingarna mitt i ett församlingsliv påverkat av inre sekularisering. Den har uppmuntrat mig att ta hjälp av den den kristna traditionen för att utrycka Bibelns eviga sanningar i vår tid.

Sedan slår det mig att Hauerwas kanske skulle tycka att jag är gammaldags konservativ i många frågor. Men, jag tror att han skulle uppskata försöken att leva kristen tro i församlingslivet, istället för att lägga fokus på att samla på sig rätt åsikter om allt kristet.

Ofta tänker jag på hur hårt sekulariseringen slagit igenom, även i föregivet konservativa sammanhang. Där är Hauerwas en god hjälp att tänka om hur tro och liv hör ihop, särskilt i församlingssammanhanget.

torsdag 15 maj 2014

Equmeniakyrkan ur ekumeniskt perspektiv

För en tid så fikade jag med några vänner från LP-arbetet. Vänner vars liv blivit radikalt förändrade av mötet med Jesus.

Lite skämtsamt började vi prata om vad som skiljer olika samfund från varandra.  Svenska kyrkan är ju fin att gifta sig i berättade de, och den lokala prästen är ju bra. Och pingst känner de väl, så när jag förklarade att baptister är som pingstvänner fast utan fokus på tungotal kunde de leva sig in i det. Det är då en av dem säger om Missionskyrkan, att de är bäst på att vara tråkiga de. Och så spårar samtalet ur med olika beskrivningar av urtråkiga besök i urtråkiga missionsförsamlingar. Jag inser att det inte är någon idé att säga emot. Efter så många målande berättelser inser jag att de verkligen har upplevt det så.

Jag har länge trott att en utmaning för Equmeniakyrkan är att tydligt stå för något. Att vara lite jobbig och störande. Equmeniakyrkan måste arbeta på att än mer beskriva sig i positiva termer och låta det genomsyra församlingar i hela landet. Att inte vara tråkiga.

Låt oss berätta hur vi är som kyrka, vad vi gör som kyrka, vad vi tror som kyrka. Att vi har en bredd, men att vi har ett gemensamt center som vi vill dela med oss av till världen. Att ropa till världen "Lyssna på oss, vi har något att berätta!"

måndag 21 april 2014

Evangelium ska predikas evangelium till alla som vill höra

Andrew Fuller lade den teologiska grunden för baptisternas världsmission. Idag finns baptister över hela världen. Jag kan inte annat än att instämma med Andrew Fuller i texten nedan.

 "Jag tror, att var och en av Kristi tjänare (präster och pastorer) ska predika evangelium tydligt och troget till alla som vill höra det. Eftersom jag tror på människans oförmåga i andliga ting vara helt av den moraliska, och därför av den brottsliga arten och därmed att det är deras plikt att älska Herren Jesus Kristus och förtrösta på honom för frälsning. Så tror jag därmed att fria och allvarliga anföranden, inbjudningar, maningar och varningar till dem, inte bara är i överstämmelse, utan direkt tillämpat, som medel i händerna på Guds Ande, för att föra dem till Kristus. I betraktar det som min plikt, vilken jag inte kan försumma utan att bli skyldig till själars blod."
Från Andrew Fullers trosbekännelse 1783

söndag 30 mars 2014

Jesus Kristus

Jesus Kristus, Vår Herre och Frälsare, uppenbarad i Skrifterna som fullt Gud och fullt människa, vars liv visar det sanna lärjungaskapets väg, som blev korsfäst för oss och uppstod från de döda på den tredje dagen för att rädda oss från våra synder.

onsdag 12 mars 2014

Det behövs en god anledning för att inte bli katolik

Det är ett tag sedan nu. Den gamle kyrkomannen vill berätta något viktigt för mig, dela med sig av sin vishet. Han berättat att man behöver en god anledning för att inte gå över till den romersk katolska kyrkan. Att argumenten för enhet är starka och att det på flera sätt innebär en obiblisk splittring att vara med i ett protestantiskt sammanhang.

Men, han berättar vidare att man i reformationen hade goda anledningar att skapa nya reformerade kyrkor. Att reformationen var nödvändig för att komma tillbaka till en riktigt lära om frälsningen och Bibeln som auktoritet istället för traditionen.

Jag tänker att många kyrkor och individer i kyrkor har förlorat lite av den goda orsaken att inte vara en del av katolska kyrkan. Det är tydligt att Ulf Ekman på något sätt tappat reformationens viktiga grund, och att det då var naturligt att bli katolik.

Ibland undrar jag om inte delar av våra frikyrkosamfund tappat lite av reformationens goda orsaker att inte vara en del av katolska kyrkan. Slirar men på reformationens grund så är katolicism en naturlig konsekvens.

Själv så menar jag att det finns starka orsaker att fortsatt vara särade från katolska kyrkan och att följa reformationen. En läsning av Heidelbergkatekesen visar hur radikal reformationen är och hur relevant reformationens teologi är också idag.

måndag 24 februari 2014

torsdag 20 februari 2014

Jesseys fyra tillstånd - en minikatekes


Hur var vårt tillstånd först, när Gud hade skapat allt mycket gott?

Vårt tillstånd var först mycket gott: det var heligt och lyckligt.

Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.
(1 Mos 1:31)

Hur är vårt tillstånd nu genom Adams synd och olydighet i att äta den frukt Gud förbjudit honom att äta?

Vårt tillstånd är av naturen mycket dåligt: det är syndfullt och förbannat.

Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat
(Rom 5:12)

Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv.”
(Rom 5:18)

Hur kan vårt tillstånd bli genom vår Herre Jesus Kristus nåd (han som är den andre Adam) och genom Guds kärlek, och genom den helige Andes gemenskap (2 Kor 13:14)?

Vårt tillstånd kan bli mycket gott igen, på lyckans goda väg, om nåden tas emot; men om nåden ignoreras, så ska det bli på ett mycket dåligt sätt, för evigt dåligt på olydnadens olyckliga väg.

Som medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. Han säger ju: Jag bönhör dig i rätt tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.”
(2 Kor 6:1-2)


Hur blir vårt tillstånd efter döden, när Gud sänder Jesus Kristus för att avkunna dom?
De olydiga, på olydnadens väg, kommer för sin olydnads skull att vara i Gehenna* för alltid. De goda, på det godas väg, kommer genom nåden från vår Herre Jesus Kristus att vara i himlen för alltid.

* I Nya testamentet är Gehenna en bild av det eviga straffet.

Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”
(Matt 25:46)



Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.
(Rom 6:23)

måndag 10 februari 2014

De tio budorden

Reformert 

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 

2. Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden - du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.  

3. Du skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn. 

4. Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. 

5. Hedra din far och din mor. 

6. Du skall inte mörda. 

7. Du skall inte begå äktenskapsbrott. 

8. Du skall inte stjäla. 

9 Du skall inte bära falskt vittnesbörd. 

10. Du skall inte ha begär.

Lutherskt (Martin Luthers lilla katekes)

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

5. Du skall inte dräpa.

6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.

7. Du skall inte stjäla.

8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.

10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, slav eller slavinna, oxe eller åsna, eller något annat som tillhör din nästa.

måndag 27 januari 2014

Ett trick för att få av en vigselring

Supersmidigt sätt att ta av en vigselring som fastnat.

torsdag 16 januari 2014

BUDSKAP FRÅN JUBILEUMSKONGRESSEN 2005

Baptisternas Världsallians (BWA)

Grundat 1905

Budskap från jubileumskongressen

Birmingham, Storbritannien, juli 2005.

Till baptister över hela världen med kärlek och glädje från de som samlats tillsammans i Birmingham, Storbritannien vid jubileumskongressen för BWA.

Det här är vårt budskap:

Hoppet om en ny himmel och en ny jord
1. I den helige Andes kraft förnyar vi vår hängivenhet till Herren Jesus Kristus, vår Gud och Frälsare, vår vägvisare och vän. Vi bekräftar vårt liv tillsammans som en gemenskap av troende som hoppfulla ser fram mot Kristi återkomst och Guds nya himmel och en ny jord;

Vår treenige Gud
2. Vi tror på den evige Gud som har uppenbarat sig för oss som Fader, Son och helig Ande;

3. Vi gläds åt vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, uppenbarad i Skrifterna som fullt Gud och fullt människa, vars liv visar det sanna lärjungaskapets väg, som blev korsfäst för oss och uppstod från de döda på den tredje dagen för att rädda oss från våra synder;

Skriften
4. Vi tillkännager att de gudomligt inspirerade Skrifterna, Gamla och Nya Testamentet, är högsta auktoritet som det nedskrivna Guds Ord och som fullt pålitligt för tro och levnadssätt;

Kyrkan och Guds rike
5. Vi tror att den kristna tron bäst förstås och upplevs inom den gemenskap av Guds folk som är kallade att vara präster för varandra, som tillsammans läser och studerar Skriften. Vi tackar Gud för alla de som studerar Guds ord, och som både enskilt och tillsamman försöker omsätta dess undervisning i handling i församlingssammanhanget.

6. Vi förstår vår tillbedjan, mission, dop och firande av Herrens Nattvard, som ett glädjefyllt vittnesbörd om Guds stora syfte med skapelse och återlösning;

7. Vi tror att våra församlingar, tillsammans med andra sant kristna kyrkor, är kallade att vara vittnen om Guds rike. Med detta syfte ber vi, arbetar och hoppas på Guds rike medan vi förkunnar dess nuvarande och kommande verklighet;

8. Vi tillkännager att vi genom den helige Ande upplever en samhörighet med dem som delar detta dynamiska lärjungaskap, med kyrkan som Guds folk. Som sådan, bekräftar vi kristet äktenskap och kristet familjeliv.

9. Vi bekänner att vi inte har bett och arbetet hårt nog för att uppfylla Kristi bön för kyrkans enhet. Vi förbinder oss att be och arbeta för att främja enheten mellan kristna troende;

10. Vi bekräftar att dopet av troende genom nedsänkning är det bibliska sättet att offentligt tillkännage lärjungaskap för dem som har ångrat synden och kommit till personlig tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare;

Kristi verk: försoning och återlösning
11. Vi är övertygade om alla människors värdighet, manliga och kvinnliga, därför att de är skapade till Guds avbild och kallade att vara heliga. Vi erkänner att vi är i djupet skadade av synd, något som ådrar oss Guds vrede och dom;

12. Vi bekänner Kristi försoningsoffer på korset, genom att han dog i vårt ställe, betalade våra synders pris och besegrade ondskan, och därigenom med denna kärlek försonat alla troende med vår kärleksfulle Gud;

Vård av Guds skapelse
13. Vi tillkännager vår kärlek till Guds skapade värld och bekräftar vår skyldighet att förvalta och vårda Guds skapelse;

Vårt uppdrag
14. Vi tillkännager att Gud ger andliga gåvor till troende som är kallade att leva ett liv i tillbedjan, tjänst och mission. Dessa gåvor urskiljs och bekräftas av den troende gemenskapen tillsammans;

15. Vi vet att varje troende genom missionsbefallningen och genom Guds bemyndigande är kallade att vara en missionär, lära och dela med sig mer av Kristus så att världen må tro;

Religionsfrihet och rättvisa
16. Vi bekänner att tro på Kristus för med sig ett passionerat engagemang för religionsfrihet, frihet, fred och rättvisa;

17. Vi bekräftar att i Jesus Kristus är alla människor lika. Vi motsätter oss all form av slaveri, rasism, apartheid och etnisk rensning och vi kommer därför att göra allt som står i vår makt för att bemöta och bekämpa dessa synder;

Allt detta vill vi nu vid denna jubileumssamling tillkännage och bekräfta och göra det på ett sätt som ingriper både Herren Jesus Kristus och oss själva i tro på sanningen som uppenbaras i Honom och i Skrifterna. Vi, medvetna om att detta är endast är en ofullständig trosbekännelse, förklarar djärvt att vi tror på den sanning som finns i Jesus Kristus uppenbarad i de heliga Skrifterna. Därför att vi har tro på och tillit till Honom beslutar vi att förkunna och visa denna tro för hela världen.

Amen och Amen. Maranatha, kom, Herre Jesus, kom.

måndag 13 januari 2014

2013 - Mitt år med Karl Barth

Så blev 2013 ett år att försöka förstå 1900-talet och dess teologi. I centrum för studierna satte jag Karl Barth, en teolog som djupt påverkade baptisterna, och som blev lite av missionsförbundets hov-teolog. Jag hade hoppats att det kanske skulle göra mig mer förstående inför vissa rörelser inom samtida svensk frikyrklighet. Kanske blev det tvärt om.

1. I ljuset av Karl Barths sätt att göra teologi i dialog med den levande kyrkan genom tiderna, så känns P.P. Waldenströms sätt att göra teologi historielöst och lite obildat. Istället växer reformationens teologi i mina ögon. För mig känns det mer och mer självklart att göra teologi i dialog med heidelbergkatekesen och augsburska trosbekännelsen samtidigt som det framstår som än mer naturligt att relatera till skrifter från pastorer och teologer som gått före, t.ex. Andrew Fuller och Anders Wiberg. Samtida amerikansk inne-teologi (Rob Bell) känns inte spännande alls i ljuset av Barth.

2. Barth visar hur tolkning av Bibeln bäst sker med den kristna trons glasögon, med trosregeln. Kanske är det bästa uttrycket för trosregeln nicenska trosbekännelsen, utan den hamnar man lätt väldigt fel. Det går att göra hur mycket intressanta saker som helst i teologi, men gör man man inte det som en del av kyrkan och i dialog med kyrkan genom tiderna så blir det i längden både dåligt och ointressant. Kanske kommer Barths viktigaste bidrag vara som pionjär för teologisk tolkning av Bibeln.

3. Barths lekfulla sätt att låta sin undervisning sprudla av Bibel och djup teologi med Jesus i centrum får mycket av samtida predikan att framstå som ytlig och väldigt människotillvänd. Var är de som talar tydligt om synd, evangelium och omvändelse idag? Om Barth med all sin bildning kunde undervisa så enkelt och rättframt om evangelium, borde inte en vanlig pastor i Equmeniakyrkan kunna göra detsamma utan att tro att det är intellektuellt självmord? Och varför framstår missionsförbundets version av Barth som så tam i historiens backspegel?

Jag lämnar jag året med Barth i känslan av att medan hans teologiska resultat innebär djupa inbyggda problem, så kan man lära mycket av hans sätt att göra teologi. Jag har vänner som menar att Karl Barth släckte evangelium i Europa och jag tror de har viktiga poänger där. Jag har andra vänner som menar att Karl Barth räddade den konservativa teologin på universiteten och visst ligger det också något i det.

Efter ett år med Karl Barth sjunker Waldenström och blir mindre intressant. Lewi Pethrus blir min nya dialogpartner för svensk förståelse av frikyrkoteologi, det blir spännande att se hur jag kommer att påverkas av det.

Den djupa teologin i Heidelbergkatekesen och Westminster Standards växer för mig. Jag tror att det är där vi bör spegla oss när vi tar ut en väg in i en senmodern västvärld. I dessa bekännelseskrifter kan vi lära känna de goda nyheterna om Jesus i ren och klar form. Kanske är det viktigaste jag fått med mig av ett år med Karl Barth att det finns mycket som är nyttigare att läsa än hans teologi. Jag undrar lite smått om han inte skulle säga det samma själv i ljuset av de år som gått.